en natt i april

Allmänt / Permalink / 0
Känner verkligen för att skriva av mig idag, då jag nu ikväll har väldigt mycket tankar och känner lite för att nästan sätta på lugn musik och gråta så allting bara kommer ut.
Jag gick i veckan med i Ung cancer anhörig - grupp, som ni förstår är det en grupp för anhöriga inom en viss ålder som varit med om att mista en nära vän/familjemedlem i cancer. Var in och läste där både i förrgår och igår, det är skönt att läsa sig till att man inte är ensam i den situationen, även fast man egentligen vet att man inte är det.
 
Det var länge sen min mamma gick bort, i år är det 9 år sedan. För att vara exakt.
Jag var 11.5 år dagen/natten då allting hände. Skule fylla 12år, jag hade en lillebror som då var 7 år, skulle fylla 8. Jag kommer ihåg den där kvällen den 23 april 2006, när jag och min lillebror lekte affär på hans rum. Vi brukade göra det, med egengjorda pengar och varor som inte ens fanns. Vi var ju ändå bara barn då. 
 
Mamma hade varit förkyld en längre tid, vilket hon åt antibiotika för. Men den kvällen den 23 var det lite konstigt. Hon var inte den mamman hon brukade vara, nu var hon slö, låg i sängen tidigt på kvällen och var helt konstig. Ambulansen hämtade mamma på kvällen. Jag kommer så väl ihåg att jag ringde min lärare och berättade detta. Att jag inte kommer till skolan dagen efter, klockan skulle bli så mycket för jag ville inte sova fören mamma kom hem. "Det är ingen fara med din mamma, men vi förstår. Vi ses när du vilat upp dig". Kommer såväl ihåg det där, till och med att jag samtidigt pillade med maten till våra fiskar samtidigt som samtalet pågick. 
 
Runt klockan 24 natten till den 24 april, ringer telefonen. Pappa svarar, jag och min bror satt i soffan och kollade på film. Någon film som gick på tv, kommer ihåg att bilden var gul när pappa slängde telefonen och nästan skriker ut "vi måste till sjukhuset, mamma håller på att dö". Jag hade ett täckte runt omkring mig, kastade det rätt ut och hoppade upp och ner och skrek bara nej nej nej. Tårarna sprutar och mitt i all panik tog jag och min bror på oss kläder medans pappa ringde hans bror som skulle köra in oss till intensiven i västerås. När vi satt i bilen, hade jag ett par militärgröna byxor med rosa fjärliar och en blå tröja. Det första bästa jag hittade. 
 
Inne på sjukhuset var min mormor, som hade åkt med mamma dit redan i ambulansen. När vi kom dit, ungefär 2 timmar efter det att mamma lämnat lägenheten hemma, så låg hon i resperator, hjärndöd. Jag grät konstant, satt i något väntrum. Det var mörkt. Kändes som flera timmar innan mormor sa att jag och min bror skulle åka hem till henne och försöka sova. Pappa skulle vara kvar, kommer såväl ihåg att jag skulle få träffa mamma en gång till innan jag åkte hem. Det fick jag.
 
Hemma hos mormor sov vi inte mycket, vi fikade klockan fem på morgonen och det enda vi ville var att träffa pappa. Klockan sju på morgonen fick vi träffa pappa hos oss. Han satt på huk i hallen när vi kom hem. Tårarna på oss alla sprutade. Jag och min bror var helt ovetandes om vad som hade hänt. 
Vi åkte tillbaka till sjukhuset, vi fick gå in i ett sånt där anhörigsrum. Inne i rummet var alla mammas släktingar, även nu var jag helt ovetandes om vad som hänt. 
 
Jag kommer ihåg när min mammas gammelfarmor dog, hur ledsen jag var och mamma sa "vad du än gör, gråt aldrig framför gammelmorfar. Han blir så ledsen"
Det första jag gjorde inne i anhörigsrummet var att kasta mig i armarna på honom och storgråta. Det var det som kändes bäst då. Innan jag satte mig i knät på min äldsta moster som satt i en soffa. Det kom in två läkare tror jag det var, som satte sig på en varsin stol och sa den 24 april 09.50 avled hon. 
Jag fattade då att min mamma var död, jag kommer aldrig kunna se henne mer. Det absolut värsta i mitt liv. Jag hade förlorat min mamma. Min älskade mamma. 
 
Vi fick se henne i ordninggjord. Det finaste jag fått se, så vacker och fridfull men ändå så kall och blek. Det var min mamma, som inte svarade när jag viskade i hennes öra att jag älskar henne. 
 
Fick reda på den dagen att min mamma hade dött i akut leukumi (hon var inte förkyld, hon hade cancer), vilket jag då som 11 åring inte hade en aning om vad det var. Men nu vet jag precis vad det är, jag kan allt. Allt om den hemska sjukdomen som tog min mamma ifrån mig på bara ett par timmar. En natt i april.

iphone

Livet som sambo i en liten by / Permalink / 0
Har verkligen bloggtorka! Händer ingenting längre, jag har överanstängt foten, får inte träna. Får inte komma till en läkare och kolla upp de, kan knappt gå, knappt jobba. Får inge smärtstillande. Får inte träna, knappt gå ut och gå. Ska vila i två veckor innan jag får träffa en sjukgymnast, jag hoppas verkligen att det händer någonting tidigare.
 
Nu ska jag äta upp min sallad och fortsätta kolla runt på nätet efter en iphone 5.
Hadeeee
Till top