Det värsta men ändå det bästa

Förlossningen och latensfasen var riktigt jobbig. Allting började torsdag kväll den 18/2 när Jocke jobbade kväll. Jag försökte stå ut och jag gjorde det mellan 19.00 till 24.00 sen ringde jag till förlossningen. Vi fick komma in på koll men fick åka hem igen med en sovdos. Sovdosen hjälpte inte mig någonting och jag fick sova själv i sängen den natten för jag hade värkar var tredje minut och varenda gång var jag tvungen att gå upp och gå och det störde Jockes sömn så han sov på soffan. Tur var väl det egentligen för jag sov ingenting den natten och sovdosen jag fick gav ingen som helst verkan.
 
Vi ville få fart på det hela då värkarna kom med 3-5 minuters mellanrum hela fredagen så vi åkte in till ICA Maxi på Erikslund och handlade för att jag skulle röra på mig. Värkarna gjorde ont men det var endå skönt att röra på sig då jag i varenda värk var tvungen att stå/gå om det var så att jag satt ner.
Vid 14 tiden på fredagen kom Linus över på pizza och han och Jocke fick sitta vid bordet och äta och jag låg antigen i soffan eller var uppe och gick. Linus gick hem vid 16 tiden och då kände jag att jag snart inte orkar mera. Ringde återigen till förlossningen och berättade läget och att jag inte heller sovit någonting sen natten till torsdagen. Vi fick komma in, så vi plockade ihop våra saker och diskade undan och tog ut soporna för den här gången hade jag bestämt mig för att jag inte kommer hem utan en bebis.
 
Kom in till förlossningen vid 17 tiden och fick göra ett ctg där det visade att värkarna kom ungefär var femte minut.  Var öppen 3 cm och bad om att få stanna ett par timmar för att se om någonting hände. Jag fick den snällaste barnmorskan som sa att det var okej att stanna och erbjöd mig ett bad, vilket jag hade skrivit i mitt förlossningsbrev. Men badet, usch inte alls skönt! Ville hellre vara uppe och gå. Efter 2.5 timmar hade det bara öppnat sig till 3.5cm men jag hade så ont så dom bestämde att vi skulle få sova kvar på förlossningen och att jag skulle få morfinspruta, sömntablett och bicanyl för att få sova ett tag och förhoppningsvis öppna mig till 4cm så jag kunde få smärtlindring på annat sätt. Hela natten var jag vaken, trots en dubbeldos och i varenda värk var jag tvungen att gå upp ur sängen och gå ett varv i rummet.
 
 
Vid 06.00 på lördagen kände jag att jag tänker ge upp men att jag ska försöka hålla ut till passbytet klockan 7. Klockan hann nog bara bli 07.10 innan jag larmade för att berätta att det gjorde så ont att jag snart inte kan hantera detta. Barnmorskan som kom in var samma barnmorska som jag hade haft under gårdagens kväll. Underbart tänkte jag! 
Lustgasen kopplades på och jag var öppen 5cm och hon sa att om detta skyndar på så har jag bebis innan hon går hem 15.
Lustgasen hjälpte en timme ungefär innan jag fick så ont att jag drabbades av panik. Sen är det dimmigt ett tag men jag vet att narkosläkaren kom in och gav mig en epudural och när den verkade var jag i drömmarnas värld för jävlar vad underbart det var! Värkarna var regelbundna ungefär var tredje minut men jag kände inte ett smack!
 
Runt 14 tiden tog edan slut och paniken kom tillbaka för det gjorde så ont och det tog sån tid innan personalen kom då det var passbyte och när personalen väl kom var det ny barnmorska och uska. Brydde mig inte då, ville bara ha smärtlindring. Jocke satt bredvid sängen på en stol och grät för han kände sig så hjälplös när jag hade så ont.
När jag var öppen 9-10cm, en timme innan hon kom fick jag för mig att ringa till mormor och fråga henne hur i helvete hon hade kunnat fött fyra barn (!!!)? Det är väldigt oklart allting där emellan men jag vet att jag ena sekunden skällde på undersköterskan för att hon sa någonting tills att jag andra sekunden bad om ursäkt för mitt beteende, stenhög på lustgas.
 
Efter varende krystvärk så avslutade jag med "alltså tjejer, jag orkar inte mer nu. Ni får plocka ut henne", även då var jag stenhög på lustgas då jag hade den som smärtlindring en stund in i krystarbetet sen ville jag bara ha ut henne och då kunde jag inte hantera lustgasen så kastade iväg den masken och ett par värkar senare var hon ute. DEN känslan, när all smärta bara släpper och man hör ett barn skrika så tar alla känslor i världen över och man blir så lyckig. Kollade direkt på Jocke som hade tårar kvar i ögonen efter det att han grät för jag hade ont men jag tror dom tårarna förvandlades till glädjetårar. Där var vi, lördagen den 20 februari 2016 i förlossningsrum 5 och hade klockan 16.37 fått världens finaste dotter på 3608g och 52cm.
 
Värkarna var hemska, lastensfasen var hemsk, krystvärkarna går inte att förklara smärtan och lyckan när hom kom går inte att förklara. Men det är så värt det!
Mackorna efter har jag bara läst om att det ska vara dom godaste mackorna i världen. Trodde det skulle smaka helt vanliga mackor, men vet ni? Det är dom GODASTE mackorna jag någonsin ätit!
 
Jag trodde inte att jag skulle dela med mig av min förlossning såhär öppet på bloggen, nu har jag ju dock inte skrivit med allt för vissa delar känner jag är för privat och det vill vi hålla för oss själva men i stora drag var det så min förlossning gick till. Sen ska jag väl kanske inte ljuga och säga att jag kommer ihåg allt heller då vissa partier under lördagens är väldigt luddiga då jag var hög på lustgas.
Senare ikväll kommer första tiden hemma, sen känner jag mig redo att gå vidare och leva i nuet och skriva om vardagen igen och det som händer just nu. Men som sagt, ännu lever jag lite i bubblan och trivs bra.
 

-

Graviditeten, Livet som sambo i en liten by / Permalink / 0
Min stora kärlek.
Kan ni förstå att vi imorgon går ner på ENSIFFRIGT i dagar kvar tills bf. Det är läskigt hur nära vi är en riktig familj.
Kan nog faktiskt nu medge att det gått riktigt fort sedan vi plussade, har nog bara inte velat insett det själv men nu är  vi är mentalt redo och hon får komma precis när hon vill. Vi väntar, men jag skulle ljuga om jag säger att tålamodet är påväg att tryta och att längtan gör mig galen. Vill bara hoppa ut henne nu och ha henne hos oss.
Snart, snart, snart är hon här!💗

Till top