Extra koll

Natten var inte alls rolig och jag var så otroligt glad när det vart morgon!
Vaknade titt som tätt hela natten med sammandragningar och gick upp på toa runt halv fyra. Såg stjärnor på höger öga men det försvann. Nästa gång jag var på toa vid halv fem försvann synen igen.

Åt frukost klockan fem och la mig igen till jocke skulle gå upp. Gick upp samtidigt och tog en dusch innan jag somnade om. Ringde barnmorskan runt halv nio, berättade om synbortfallen  samt det dova illamåendet som suttit i sen igår kväll och huvudvärken som varit intensivt sen igår.
Berättade även att jag har osäker på rörelser från sessan sedan igår kväll så fick komma in på koll.
Allting såg bra ut, både med bebis och med mig. Skönt!
Huvudvärken sitter fortfarande kvar och jag är sååå trött och gör inte mycket annat än att sova till och från. 
Pratade med mormor, hon trodde huvudvärken berodde på migrän, hon kanske har rätt men eftersom allt såg bra ut så borde den släppa inom en snar framtid.
Jag är trött på det här nu, vill bara att hon ska komma så jag kan sova hur jag vill, ska nog sova på mage bara för att jag kan. Trött, riktigt trött på att vara gravid.

Vi har avslutat våran kväll med ett rejält fruktfat och lite choklad. Det fanns ingenting att titta på på tv så vi ligger nu i sängen, vi kan lika gärna försöka sova och hoppas på en bättre natt inatt. 
Precis tagit två alvedon och värmt på riskudden så förhoppningsvis så somnar jag snart och får sova ett par timmar i sträck✊🏻

Ett riktigt klagoinlägg blev detta, men det är precis såhär min dag varit. 



Gråtfärdig

Graviditeten, Hälsan i allmänhet / Permalink / 1
Jag är på bristningsgränsen tror jag. Har ju två gånger tidigare skrivit om mina bristningar, här är väl det längsta inlägget. Jag står fortfarande för det men idag, eller rättare sagt nu ikväll vill jag sätta mig och gråta på grund av just det. Dom blir djupare, längre och fler. Vissa är mörkblåa och andra röda och jag VET att dom kommer och blekna med tiden men på riktigt nu, det hjälper mig inte alls i dagsläget. Det känns som huden vilken sekund som helst kommer att gå sönder.
 
Varenda dag så blir dom större, så klart, sessan växer ju varje dag men det är inte roligt längre och jag börjar må dåligt över det. Jag hoppas att hon kommer vilken dag som helst så kroppen kan börja gå tillbaka till sitt normala. Jag kan säga nu att om det skulle bli badväder 2016 så tänker jag inte bada oavsett. Bristningarna ska blekas rejält innan jag tänker visa magen igen.
 
Usch för gravidtetskrämpor, fast det är normalt.

Jag mår så jävla....

Fick en fråga igår om hur jag mår och tänker jag efter så känner jag faktiskt jag mår så jävla bra, trots att jag är höggravid.

Ena anledningen tror jag är för att jag går hemma, jag känner liksom ingen stress för att behöva åka till jobbet. Jag behöver inte känns stressen på själva jobbet och veta att "idag är en sån dag då jag ska göra massa tunga arbeten" samt känna stressen på kvällen att "hann jag med det här" "fick den personen sin medicin" "är jag ledig imorgon" "hoppas klockan ringer" eller känslan när man väl är ledig och det sista man hinner tänka innan man somnar är "hoppas dom inte ringer och beordrar ut mig imorgon".
Jag mår så mycket bättre nu bara på grund av den lilla biten och det känns så skönt! Även fast det inte är något fel på jobbet i sig, utan det är mest stressen som är påfrestande.

En annan anledning att jag mår så bra är nog tanken av att varje minut som går så är jag ett steg närmre att träffa min dotter. Jag är så less på att vara gravid.
Jag har haft, vad jag förstår, en jävligt lugn och bra graviditet, vilket jag tycker också.
Hade inget illamående i början, hade lite foglossning i mitten men kunde ändå jobba och jag har inte haft några större krämpor heller. Bara det att jag inte alls känt mig "fin" eller något annat som man borde göra. Det är sällan jag haft tröjor som visar magen, jag pratar inte gärna heller om min graviditet mer än här på bloggen. Jag vet inte varför det blivit så för denna graviditet var ju planerad och då trodde jag det skulle märkas. Självklart är jag otroligt glad att det gått så bra men den känslan att det snart är över är obeskrivlig och den tror jag är en stor faktor till att jag faktiskt mår så jävla bra.

En annan sista grej som får mig att må såhär bra är min familj och mina vänner. Alla har stöttat oss genom hela den här resan. Vi har kunnat ringt och frågat om råd, vi har fått massor med fina grejer, fått ärva massor med kläder och alla har framför allt visat förståelse för mig när jag planerat in någonting men behövt avboka på grund av trötthet, värk eller bara allmänt dåligt skick. 
Stöttningen har hjälpt både mig och Jocke mycket och jag vet att han är minst lika tacksam som jag är.
Det är våra familjer, hans vänner, mina vänner och våra gemensamma vänner som fått oss/mig att må så jävla bra! Speciellt nu på slutet.

Rädslan för förlossningen har också släppt, nästan allt. Detta tack vare alla böcker, era kommentarer här på bloggen, frågor och svar i gruppen på Facebook och framför allt genom diskussionerna jag haft med Jocke om hur vi vill ha det när det väl är dags. Om en vecka är det dags för förlossningsplanerna med barnmorskan sen kan jag förhoppningsvis släppa allt med förlossning och bb fram tills det är dags.

Jag ska ta vara på varje dag som ledig nu, ta det så lugnt jag kan och njuta av att jag mår så jävla bra. Trots att jag är inne på tredje natten men knappt någon sömn. Detta är väl dock bara att vänja sig vid då det inte lär bli så mycket när sessan kommer. Men det är någonting med kvinnan, hon får liksom superkrafter på något vis. Jag borde egentligen vara tröttare än vad jag är på kvällarna med tanke på att jag sover typ 4 timmar per natt och det är inte sammanhängande sömn heller och jag vaknar senast halv sex på morgonen och när Jocke åker till jobbet är jag vaken ungefär en timme och somnar sedan om och vaknar efter två timmar igen. Det är sömnen jag får om dagarna men ändå orkar jag göra vissa saker, som att städa lite, träffa folk, laga mat men framför allt vara vaken längre än till 21. Det var omöjligt för bara några veckor sedan. 
Men trots sömnbristen mår jag så jävla bra.

Nu ska jag vända mig om, hålla om Jocke sista timmen innan han ska upp och jobba och bara njuta av att höra han andas och känna sessan röra runt i magen. En sista gång bara: jag mår så jävla bra! 

Tack alla fina människor jag har i mitt liv!
Till top